Vägskäl.

Det var en gång en människa, som förhandlade bort det som betydde allra mest. Det var en gång en mänsklighet, som glömde att just nu är allt vi har. Det var en gång en sekund, som blev den allra sista.

En dag ska jag vara en av dem som levat för längesedan. En dag är det inte längre sent, utan för sent. En dag kan jag inte längre vända blad, förändra saker och ting i morgon, eller skjuta upp det som innerligt brådskar.

Med kniv mot strupe, vet vi alla vad vi skulle göra, om livet valde åt oss. Med hjärta i hand, vet vi vilka vägskäl vi väjer undan för. Med en nedbantad kalender, kan vi inte undgå att lyfta kärnan.

En stund på jorden. Ett hjärta som slår. Vägskäl och kotpelare som fortfarande väntar. När vinden tar tag i skog och äng, är det för att påminna oss om att just nu är allt vi har. En sekund, som kan bli den allra första.