Trofasthet.

Trofasthet kan vara ett av de vackraste ord jag vet. Att vara hängiven, ståndaktig, pålitlig och tillgiven sin väg. Att stå fast. Att välja någon eller något att tro på och sedan sätta det allra överst på prioriteringslistan vad som än sker, eller inte sker.

Naturen är trofast. Den står orubblig i årstidernas cykler och ger oss äpplen, päron, fjällskivlingar och kantareller varje höst. Den ställer sig upp igen när vi mejar ned den. Den förblir vad den är och försöker inte förställa sig för att vi ska tycka om den mer. 

Att vara trofast innebär att inte bry sig om vad "alla" tycker och tänker om ens val, men också att lyssna på dem vars åsikt verkligen betyder något. Det är att idogt karva ut tid för att grunda sig, för att behålla skärpa, öppenhet och fokus för det man vill lägga sin tid på.

Det är att ta sig över hinder som dyker upp längs vägen och att välja innerlighet framför bekvämlighet. Det innebär att aldrig någonsin ge upp.

Det är inte enkelt att vara trofast. Lockelser vilar på varje skärm, i varje gathörn och varje erbjudande som lovar snabba lösningar. Trofasthet har blivit omodernt. Men jag tror ändå att många av oss längtar efter det beständiga, det karaktärsfasta och dem som står för något.

Trofasthet arbetar i tystnad. En ryggrad blir stark genom att träget resa på sig inför sitt syfte på jorden - dag ut och dag in. En människa blir människa när hon har funnit någonting utanför sig själv som hon är beredd att dö med och för.

Låt oss i dag stå upp för det värdiga, för dem och det vi har valt att viga våra liv åt. Låt oss ta tid för att gå djupt. Hjälp oss att välja vägar som lyfter oss som människor och låt oss bli stabila punkter för dem som söker stadga. Låt oss välja trofasthet.